Klara band för Getaway Rock i Gävle

Amon Amarth [S]

Det är en rätt fascinerande tanke att föreställa sig hur ett sällskap med vikingar från Roslagen på sjöfärd mot Konstantinopel för sisådär 1000 år sedan skulle reagera på Amon Amarths death metal. Liksom vikingarna förde ut Sverige i världen, har Amon Amarth med sin bottenlösa värld av tung, melodisk dödsmetall och Johan Heggs helvetesdjupa sång gjort omvärlden uppmärksammade på vårat karga land i norr. Kombinationen av musiken, bandets texter med inspiration från vår fornnordiska historia och en scenshow som följer upp detta tema har lett fram till att bandet idag har miljontals av fans som efterfrågar deras konserter. Som med alla våra svenska band och artister som når en internationell framgång är det alltmer sällan vi får tillfälle att uppleva dem live här hemma, Get Away Rock Festival blir bandets enda festivalgig i Sverige i sommar.

Hur vikingarna skulle ha tagit emot Amon Amarth? Given allsång till The Pursuit of Vikings hela vägen in i hamn.

Anathema [UK]

Med rötterna i gränslandet mellan death och doom bildades Anathema I Liverpool 1990. Bandet hittade tidigt beröringspunkter med goth och mer progressiv rock, och det var framför allt de atmosfäriska, drömliknande ljudbilderna från respektive genre som bandet injicerade i sin musik. Det första riktigt tydliga exemplet på denna utveckling var när The Silent Enigma hamnade på skivdiskarna 1995. Plattan mottogs positivt av både fans och kritiker, och på album efter album därefter har Anathema grävt djupare och gått längre in i sin gemensamma musikalitet för att kunna leverera en meningsfull, passionerad och ärlig musik.
De jämförs ibland i media med sina landsmän i Radiohead, vi skulle istället vilja påstå att om en jämförelse måste göras, att Anathema skriver de lugna låtar Trent Reznor önskar han kunde få ur sig. Det är drypande sorgset, storslaget orkestrerade stråkar och vackert som en sista natt på jorden.

August Burns Red [US]

2011 var August Burns Red headliner på Warped Tour, 2012 kommer de till Getaway Rock Festival!
Bandet debuterade 2005 med Thrill Seeker, som dock gick den stora publiken relativt förbi, och det var med efterföljande Messengers (2007) och framförallt Constellations (2009) som de slog igenom på allvar. Med sitt fjärde album Leveler som kom ifjol gör gänget från Lancaster, Philadelphia, en medvetet riskfylld resa. De hävdar själva att de tar sig den friheten det ger att ha tre väldigt framgångsrika plattor i ryggen, och vill bidra med att bryta upp den standardiserade metalcoren och föra in nya element. Mest tydligt blir det på Internal Cannon där vi plötsligt finner oss förflyttade till Sydamerika till samba och salsaklingande toner, eller öppningsspåret Empire som kompletteras med en allsångskör värdig en VM-final i hockey! Sell out och mjäkigt? Pretty fucking far away from it.
Ett av genrens största band som alltid levererar ett satans drag live, först till moshen vinner…

Behemoth [PL]

Det polska vidundret Behemoth har inte haft det så vidare lätt det senaste året.
Främst har sångaren Adam ”Nergal” Darski utkämpat en kamp mot sin leukemi, därefter blev han åtalad och ställd inför domstol för att ha rivit sönder en bibel under en konsert. Som om det inte skulle räcka med att vara ett black/death metal band i det katolska Polen.
Om det är livets ironi eller ej låter vi vara osagt, men fullt förståeligt så har kampen mot döden fört in en positiv gnista i Behemoth, en glädje som faktiskt tillför texterna och musiken en annan dimension. Det är helt enkelt en livsbejakande death metal som förmedlas, något vi inte kunnat föreställa oss från Behemoth några år tillbaka.
Behemoth har sedan starten 1991 genomgått såpass många medlemsbyten att det med viss rättvisa egentligen går att betrakta bandet som Nergals skapelse, bandmedlemmar kommer och går men Darski består.
Med album som Demigod, The Apostasy och Thelema.6 har Behemoth cementerat sin position som ett av de tveklöst mest kvalitativa och innovativa banden inom genren. Att de dessutom följer upp med vettlösa liveframträdanden gör dem till ett av våra mest önskade band till Getaway Rock Festival.
Vi pratar om en unik uppvisning i det allra mörkaste musikaliska territoriumet mellan black och death metal, en blytung genomkörare som får han där nere att ynkligt ropa efter mamma.

Black Stone Cherry [US]

Black Stone Cherry har lyckats väl med sitt arv efter Lynyrd Skynyrd.
Det är den typiskt, träskiga bluesen och boogien som ligger i botten för deras musik, sparsamt kryddat med en nypa Alice In Chains.
Ursprungligen från Edmenton, Kentucky, har de lyckats svarva fram en modernare sydstatsrock som redan har lett till utsålda spelningar även här i Sverige.
Efter att byggt upp ett rykte om sig som ett lysande liveband och lokala hjältar signades Black Stone Cherry av anrika Roadrunner och har sedan debuten 2006 totalt hunnit med att släppa tre plattor.
Det är med fjolårets Between The Devil & The Deep Blue Sea som bandet plötsligt funnit sig stående på randen av ett genombrott i Europa, over there har de redan etablerat sig som ett av de största nyare southern rockbanden.
Bered er på ett sanslöst sväng, allsångsrefrängerna till White Trash Millionaire och Blame It On The Boom Boom kommer eka lika länge över bygden som Gävle GIKs segervrål då de vann SM i hockey 1957.

Corroded [S]

Corroded befinner sig just nu i studion för att spela in sin tredje platta, uppföljaren till Exit To Transfer som såg dagens ljus 2010.
Bandet bildades av Jens Westin och Peter Sjödin redan 2004, och blev signade av skivbolaget Ninetone Records som gav ut debuten Eleven Shades Of Black 2009.
Corroded blev enormt uppmärksammade när deras låt Time And Again hamnade som ledmotiv till Robinson Karibien på TV4, vilket bidrog till att den stora allmänheten fick upp ögonen för det hårt rockande gänget från Ånge.
Bandet är hyperaktuella med soundtracket Age Of Rage till det nya FPS-onlinespelet Battlefield Play For Free, och när låten släpptes digitalt över hela världen gick den direkt rakt upp på svenska iTunes förstaplats.
Sommarens konsert på Getaway blir ett kärt återbesök, hela världen ligger framför Corrodeds fötter så det lär dröja innan vi får chansen att se dem igen.

Crashdïet [S]

Det finns åtskilliga sätt att blicka bakåt i vår historia för att finna inspirationen och kraften för att skapa något nytt. När det gäller musik, och kanske framförallt av den hårdare sorten, så är det i 9 fall av 10 vi hamnar i skarven mellan det sena 1960- och tidiga 70-talet när vi söker efter de ursprungliga källorna för många av våra favoriter bland artister och band. Men, ju längre tid som passerar från Black Sabbaths och Led Zeppelins glansdagar, desto större variation och utbud står till förfogande för de killar och tjejer som idag plockar upp instrumenten och vill starta ett band, hårdrocken blir liksom all annan musik fantastiskt nog aldrig klar.
För Crashdïets del var det aldrig någon tvekan när de bildades år 2000, de hoppade självsäkert över hela 70-talet och utgick istället från den sleazerock de älskade över allt annat. Influenserna och katalysatorerna för grabbarna var Skid Row, Guns N’ Roses och W.A.S.P. bland många flera, band som redan filtrerat de ingredienser de tyckte behövdes från Jimmy Page och Tony Iommi.
Crashdïet slog igenom med debuten Rest In Sleaze 2005, och turnerade flitigt i spåren av plattans framgångar. Oerhört tragiskt lämnade sångaren Dave Lepard oss året därpå, och bandet upphörde att existera under en tid innan Martin Sweet, Peter London och Eric Young beslutade sig för att försöka köra vidare.
Efter ett intensivt sökande efter en ny sångare trädde H. Olliver in och medverkade på plattan The Unattractive Revolution, som också blev den enda där Olliver höll i mikrofonen, sommaren 2008 kickades han nämligen från bandet och Crashdïet stod återigen som en trio.
Det dröjde till sommaren därpå innan bandet kunde meddela att de med Simon Cruz hittat en värdig ersättare för Lepard. Bandet gick in i studion med Cruz och spelade in sin sin tredje och mest hyllade och framgångsrika skiva i bandets karriär- Generation Wild.

Crashdïet 2012 är den fulländade sleazebomben med punken som tändhatt och glamrocken som stubintråd. Innan de förgyller en av kvällarna på Getaway Rock Festival i sommar så öppnar de upp för Mötley Crüe i Finland, hårdare än så blir det inte.

Cult Of Luna [S]

Cult of Luna gör i sommar en exklusiv spelning hos oss på Getaway Rock Festival i Gävle. Bandet har inte spelat live sedan vintern 2010, och konserten på Getaway Rock blir bandets enda innan nästa album är färdigt, ett bra tillfälle att testa några nya låtar inför sina fans.

Åttamannabandet Cult of Luna har funnits i tio år, släppt fem skivor och turnerat världen över. Den senaste skivan Eternal Kingdom från 2008 hamnade på första plats på tidningen Close-ups årsbästalista. Den förra, Somewhere along the Highway från 2006 fick pris för bästa rock på P3 Guld.

Cult of Lunas musik ligger på gränsen till hur hård och mörk musik kan bli. Det är en tjock, men konstrastfull, vägg av mörk materia som lägger sig över dig som lyssnar. Det är svårt att veta vilka känslor som får utlopp i detta arkaiska tillstånd av aggressivitet och förtvivlan. Den repetitiva musiken förvrider sinnena, likt schamanernas trumresor som får en människa att lämna sin kropp och övergå till att bli någon annan. En björn. En trana. Eller ett lodjur.

Dying Fetus [US]

Amerikanska Dying Fetus är ingen flammande eld, ingen tickande bomb eller någon exploderande stjärna. Dying Fetus är ett svart hål, ett komprimerat, välorganiserat och fruktansvärt kaos. John Gallagher bildade bandet redan 1991, och släppte en del demos innan de slutligen albumdebuterade 4 år senare med Purification Through Violence. Redan från start stod det klart att Dying Fetus var en skitig, sönderfläkt nagel i det skräckslagna etablissemangets uppspärrade ögon. Gallagher sjöng, eller ja, brölade och skrek, om ämnen som alltid varit tabu i det konservativa USA, och den avslutande covern på Napalm Deaths Skum (Fuck The Weak) var både en väl vald avslutning på debuten som en vägvisare mot vad som skulle följa från Dying Fetus.
Gallagher har konsekvent fortsatt att ifrågasätta, häckla och skrämma skiten ur det politiska system och de sociala strukturer som framkallar avgrundsdjupa orättvisor i både hemlandet och världen i stort. Ständigt på de utsatta och svagas sida har han vunnit lika mycket respekt för att fört in sina åsikter i dödsmetallen som för den tekniska, kulsprutesnabba musiken. Men det är framför allt just musiken som ger kraft åt lyriken, om Robin Hood varit tillnärmelsevis lika skoningslös som Dying Fetus hade vi inte haft några brittiska öar idag, de hade sjunkit till botten av Nordsjön under tyngden av brinnande olja.
Relapse Records kommer under året släppa ett nytt album med Dying Fetus, vi håller tummarna för att det hinner nå oss innan Gallagher och kompani intar Gävle.

Finntroll [FI]

Det finns folkmusik, det finns musik influerad av folkmusik och så finns det Finntroll.
Någonstans längs finnarnas långa och ibland slingriga väg har de hittat ett sound och en struktur för sin musik som inte lämpar sig att beskrivas på något annat vis.
För hur mycket vi än bryter ned bandets musik i dess minsta beståndsdelar och försöker dechiffrera varje anslag och tons ursprung, så finns det bakom det stabila skelettet av black metal, finsk och grovt generaliserat, europeisk folkmusik, ändå inget annat än just Finntroll. Det är också deras absoluta styrka, att som band ha funnit en så stark identitet att de till och med för otränade öron relativt snabbt kan avslöjas.
Det är en oerhört filmisk känsla som väcks till liv i deras musik, och även titlar som Solsagan, Under Två Runor eller Grottans Barn bidrar till att kittla och utmana våra fantasier. Fram växer bilder av skenande hästar genom mörka, snåriga skogsdungar, människor passerar med skräck i blicken- på flykt från något vi som lyssnare själva väljer att fylla i.
Sedan starten 1997 har Finntrolls besättning av både tragiska och mer frivilliga skäl ändrat sättningen i truppen ett antal gånger, men den ursprungliga idén att korsbefrukta den mörkaste metalen med medlemmarnas fascination för berättelser och sagor baserat på traditionella myter har följts under alla år.
Med den senaste skivan Nifelvind som släpptes 2010 har Finntroll cementerat sin position som ett av de största och mest inflytelserika banden inom genren. Vi ser fram emot att få höra dem spela på Getaway Rock i sommar, och räknar med att få med oss ett knippe historier hem att berätta vid spöktimmen.

Ghost [S]

Hemlighetsfulla Ghost har receptet för att sprida sina lovord för Hin håle, och verkar precis som ormen i paradiset insett att vägen till målet nås genom falsk ödmjukhet och smicker, för att sedan låta helvetets eldar trasa sönder din uppfattning om rätt eller fel, det goda eller det onda.

Ödmjukheten och smickret står de, faktiskt, vackra melodierna för, men ondskan får sitt övertag genom påven Papa Emeritus I:s sång och texter; ”The devil´s power is the greatest one”.

Det här är Black Metal i sin mest lyckade paradoxala form- inbjudande, skrämmande och brutalt nedbrytande.

I januari och februari 2012 tar sig Ghost an USA och Canada, kommer vi se deras skivor på bålen?
God Is an Astronaut [IRL]

En del band och artister är helt enkelt före sin tid, och det brukar behövas ett antal år innan de därför uppmärksammas av den stora allmänheten. Irländarna i God Is an Astronaut är ett lysande exempel på just detta fenomen.

Bandet bildades redan 2002 och debuterade på sitt egna skivbolag Revive Records med plattan The End of the Beginning, ett album som på den tiden var tämligen udda och extrem med sin filmiska, abstrakta postrock. De fick påtryckningar från majorbolag om att de måste skaffa en sångare för att kunna slå igenom stort, men kvartetten vägrade, något vi idag är väldigt tacksamma för. När vi skriver 2012 är nämligen God Is an Astronaut världens största instrumentella rockband, och en viktig katalysator för andra postrockbands framgångar som t.ex. Mogwai och Explosions In the Sky.
Deras genombrott kom 2005 i och med releasen av All is Violent, All is Bright, och plötsligt började kvartettens detaljrika och nyanserade musik refereras till långt utanför sin egen genre.

Intresset och suget efter God Is an Astronaut har nått sådana höjder att bandets samtliga 6 album kommer att återutges under 2012, nymastrade av Tim Young som arbetat med allt från Massive Attack till The Beatles.

Med starka visuella hjälpmedel förvandlas God Is an Astronauts livespelningar till en fantastisk upplevelse, som gjord för att avnjutas en ljummen sommarkväll i Gävle.

Graveyard [S]

Att det finns en uppsjö av bra, intressanta och framgångsrika hårdrocksband är inget påstående som direkt bryter ny mark eller får någon att höja blicken. Inte heller är det många som skulle protestera mot att vi i Sverige är väldigt bortskämda med inhemska riktigt tunga band, vi behöver inte ta oss an uppgiften att namnge exempel här, ni vet ändå vilka de är.
Men, att vara ett bra, intressant och framgångsrikt band som både tilltalar den genuint initierade hårdrockspubliken och ”den stora massan” är ta mig fan inte många som klarar av.
Att ena stunden spela inför en hänförd publik på Sonisphere eller Getaway Rock, för att i nästa stund trängas med triss-skrapande muntergökar i ett morgonprogram på TV4, med både trovärdigheten och hedern i behåll är faktiskt en enorm bedrift.
För Graveyard är denna ekvation löst, de sitter inne med det facit som så många andra söker- det är näst intill omöjligt att inte uppslukas av deras fuzzfestande musik.
Med sitt andra album Hisingen Blues har de öppnat upp porten rakt ner till den mest svängiga av hårdrocken från 70-talet, och för den kulturgärningen borde de belönas med tyngre priser än Grammis och P3 Guld.
Vi ser fram emot bandets tredje album som planeras släppas under året, och förväntar oss att de fortsätter sin mission att indoktrinera världen med sin musik.

HolyHell [US]

Om ditt band plockas upp av Joey DeMaio betyder det två saker; dels att bandet får tillgång till en enorm kunskap och de allra viktigaste kontakterna inom metalvärlden, och dels de höga förväntningarna som följer av att just DeMaio anser er musik vara exceptionellt bra!
För HolyHell har dessa fakta inte på något vis inneburit några problem.
Med bandets självtitulerade fullängdsdebut på Magic Circle Music har de med sin sällsynt lyckade kombination av sångerskan Maria Breons översinnliga uttryck, ekvilibristen Joe Stumps fantastiska gitarrspel och melodier drivna på 102 oktan snabbt rusat upp på toppen av det symfoniska powermetalberget. Det finns också ett starkt gotiskt inslag i HolyHells musik,
låtar som t.ex. Angel of Darkness eller Resurrection iklädda en orkestral produktion signerad DeMaio får vart endaste hårstrå på kroppen att resa sig av välbehag.

Killing Joke [UK]

Jaz Coleman är den naturliga frontpersonen i legendariska Killing Joke, bandet vars insats som inspiratörer och katalysator för utvecklingen av post och gothrock, industri och metal under de senaste 30 åren inte går att överskatta. Napalm Death, Tool, Nirvana, Metallica och mängder med andra artister och band har med djup beundran hänvisat till engelsmännen som en innehållsrik källa för inspiration. Självklart är det musiken de främst åsyftar, men det finns också element i Killing Jokes visuella arbeten som både provocerat och påverkat normen inom den hårdare musiken. 2010 hedrades bandet också mycket välförtjänt med titeln Innovator på prestigefyllda Classic Rock Roll of Honour, inget dåligt bevis på Killing Jokes betydelse.
Men Jaz är inte ensam ansvarig för det som Killing Joke har åstadkommit, det är den konfliktyta av skilda musikaliska referenser mellan bandmedlemmarna som leder till att Killing Jokes samlade katalog utgör ett skolexempel på hur hög konstnärlig integritet kan kombineras med kommersiell framgång.
Medan Coleman vid sidan av Killing Joke har en framgångsrik karriär som kompositör av klassisk musik (han är t.ex. huvudkompositör för Prags symfoniorkester) har Martin ”Youth” Glover starkt bidragit till den elektroniska scenens utbredning både i Storbritannien och på ett internationellt plan. Youths bidrag som producent, skivbolagsdirektör och även som musiker i andra band (främst som ena halvan av The Orb, men även i The Fireman med Paul McCartney samt Transmission) har skänkt honom legendstatus inom dub och electronicavärlden. Att de här två herrarna tillsammans skapar storverk råder det ingen som helst tvekan om.
Aktuella med uppföljaren till Absolute Dissent, som släpptes 2010- samma år som bandet fyllde 30, är plattan MMXII inplanerad för release under våren 2012. Vi välkomnar ett legendariskt band till Gävle!

Kings Destroy [US]

Brooklyn’s finest Kings Destroy parerar de släpigaste av Sabbaths grooves med ett sound som för tankarna till The Melvins eller Goatsnake, det handlar om en utomjordisk doom med riff som slingrar sig fast kring dig vid första lyssningen.
Relativt färska på doomscenen är dock ingen av bandmedlemmarna några duvungar, utan tunga veteraner från New Yorks inflytelserika hardcorekretsar med ett förflutet i band som Killing Time, Electric Frankenstein och Uppercut.
Kings Destroy är ett av de mest intressanta nyare doom-metalbanden idag, och debuterade så sent som 2010 med plattan And the Rest Will Surely Perish. Sångaren Steve Murphy inspireras av franskklassicismens stora dramatiker som Jean Racine och Pierre Corneille, och bygger upp sina texter som kompletta berättelser med fiktiva karaktärer och ett psykologiskt djup.
Albumets inledande The Mounty är ett lysande exempel där Murphy berättar historien om en man som kämpar mot sina inre demoner, för att till slut besegra dem kunna möta döden med en upprätthållen stolthet.

Kvelertak [NO]

För er som behöver lite hjälp och inte direktöversätter mellan vårt och det norska språket, trots Skavlans intåg i den svenska fredagskvällen, så betyder Kvelertak strypgrepp.
Ett mer passande namn på den norska sextetten som exploderade i våra ansikten 2010 med sin självbetitlade debut går inte att hitta, inte ens om vi ges möjligheten att själva uppfinna nya ord. Det finns ingen återvändo efter det att du väl tryckt på play, det är ett rens och röj utan dess like till dess musiken tystnar av en överbelastning i ditt proppskåp.
Någonstans hämtas inspiration från gammal hederlig metal, medan det ibland är som om självaste The Stooges tagit över gitarrerna för att i nästa låt kastas in i den vildaste moshpiten på en Convergekonsert. Hade det inte varit för deras texter med teman kring de gamla asagudarna och det fornnordiska arvet hade det varit omöjligt att ens tänka tanken att detta skulle vara ett band med rötter i Skandinavien. Och så självklart den avslöjande detaljen att de faktiskt sjunger på norska. Själva beskriver Kvelertak kortfattat sin musik som ”brutally catchy punkrock/metal with a taste of groovy darkness!”, sannerligen…
Kopplingen till hardcore finns också genom att Kurt Ballou från just Converge producerat debuten, ett uppenbart genidrag av norrmännen. Plattan har lovordats internationellt med enastående kritik från bl.a. Metal Hammer, Kerrang! och Terrorizer vilket skjutit intresset för Kvelartak i höjden.
Att de stannar till på Getaway Rock Festival i sommar betyder att försäkringsbolagen veckan därefter får kalla in extrapersonal för att behandla alla anmälningar om whiplashskador.

Lillasyster [S]

När det legendariska svenska hardcore bandet LOK efter ett antal guld och platina utmärkelser, Grammisar och utsålda turnéer bestämde sig för att göra lidandet kort, och plötsligt la ner bandet, uppstod ett tomrum. Ett vakuum.
Sångaren Martin Westerstrand och basisten Daniel Cordero tog efter en tids välbehövlig vila åter på sig oket att vilja vara det tyngsta bandet din mamma älskar att hata. Lillasyster, enligt egen utsago Sveriges kortaste och tjockaste band, fyller nu detta vakuum till bredden.
Med Ian-Paolo Lira bakom trummorna och Max Flövik på gitarr debuterade Lillasyster med succén Hjärndöd Musik För En Hjärndöd Generation sent 2007. Uppföljaren Det Här Är Inte Musik, Det Här Är Kärlek, släpptes två år senare och bandets kvicka, humoristiska texter serverat med svintung metal/hardcore visade sig göra succé i många skilda läger.
När Daniel Cordero under hösten 2010 valde att avsluta sin musikaliska karriär plockades basen snabbt upp av Andreas ”Andy Oh My God” Bladini, som agerat ljudtekniker för bandet sedan starten 2007.
Under våren 2011 gick Lillasyster in i Sidelake Studios i Sundsvall för att spela in sitt tredje album med producenten Patrik Frisk, det första att ges ut på skivbolaget Ninetone Record.
Albumet LILLASYST3R släpptes den 25:e januari 2012, och debuterade veckan efter på svenska albumlistans 7:e plats.

Manowar [US]

När The Kings Of Metal äntrar Sverige, Gävle och Getaway Rock Festival är det så tungt att vi får balansera upp hela västkusten med blytyngder för att hindra Göteborg från att förfrysas på höjder motsvarande Mount Everests.
För väldigt många av oss har Manowar från debuten 1982 med albumet Battle Hymns och fram till idag utgjort den musikaliska normen och måttstocken som all annan metal jämförs mot. Dessutom har bandet med sin fascination för myter, krig och pyroteknik ständigt utvecklat sin scenshow till att alltid erbjuda sin publik lite mer än vad vi är vana vid. Lägg till detta att Joey Demaio även besitter mer talang än världens samlade politikerkår, eller för den delen, komiker, att leverera one-liners så kan vi väl vara överens om att det här är bandet framför andra.
Så, med en karriär som mer eller mindre följt metalgenrens framväxt så är våra förväntningar på sommarens gig med världens mest högljudda hårdrocksband större än Conan The Barbarians lårmått.

Meshuggah [S]

Det finns ett fåtal band som genom sin musik kan få oss att tappa fattningen för en stund, som faktiskt bokstavligt talat fysiskt påverkar våra kroppar och lämnar oss dränerade på all den information som tidigare utgjorde vår världsbild. Det är en egendomlig och fascinerande kraft, starkt beroendeframkallande och många gånger drivkraften bland alla oss som verkligen värdesätter och älskar musik över allt annat. Om den här upplevelsen kunde laboreras fram av en kemist hade det klassats som världens farligaste men mest rusiga drog. Kemisten skulle åtalas och bannlysas av WHO och alla dess underhuggare samma sekund som Wikileaks sipprade ur sig informationen.
När den här sinnesvidgande tilldragelsen komponeras av musiker kallas upphovsmännen Meshuggah, och vi älskar dem för det.
Vi inledde med att konstatera att det inte är många band som lyckas uppnå den där totala domedagseuforin, än färre klarar av att gång på gång, om och om igen försätta oss i trans. Meshuggah gör det. Alltid.
Vi vet med oss att när de inom bara några dagar släpper sitt 8:e album, döpt till Koloss, kommer vi förlora oss i ett dis av stormande trummor och manglande gitarrmattor, på ett sätt vi aldrig hört eller föreställt oss tidigare. För det enda som är förutsägbart med Meshuggah är att de alltid utvecklar och tar ordet extremt till nya nivåer, och att de alltid gör det bättre än alla followers.
Det är ingen tillfällighet att både Rolling Stone Magazine och Alternative Press hyllar dem som ”Ett av världens viktigaste metalband”.
Vi är vansinnigt peppade på att få ta del av ett av Sveriges i särklass bästa band i sommar.

Ministry [US]

När det stod klart att Al Jourgensen skulle återförena sitt Ministry för en konsert på tyska Wacken 2012 slog hjärtat dubbelvolter i alla industri- och trashälskande fans runt om i världen.
Det var med Jesus Built My Hotrod från plattan Psalm 69: The Way to Succeed and the Way to Suck Eggs som Ministry skrev in sig i historieböckerna som ett banbrytande industriband, då MTV plockade upp videon och bandet fullständigt exploderade i popularitet.
Vi pratar om en hyperaktiv och överproduktiv oväsenskonstnär som genom åren gjort fantastisk musik, både med Ministry, men även med sidoprojekt som t.ex. Revolting Cocks, Lard eller 1000 Homo Djs.
Just nu är Uncle Al dessutom högaktuell med ytterligare ett annat projekt- Buck Satan & the 666 Shooters, en korsbefruktning av industrimetal och ja, country.
Nytt material med Ministry planeras att släppas i mars 2012, och enligt Jourgensen själv är det den trashigaste musiken han spelat in någonsin. Giget på Get Away Rock Festival är en återvändande triumf för en levande legend.

Moonspell [PT]

Ibland behöver vi se förbi våra invanda beteenden och förutfattade meningar för att till fullo förstå och uppskatta vad som hamnar framför oss. Saker och ting är lätta att avfärda för att vi inte ger oss själva tid att försöka se situationer, upplevelser- musik, ur andra perspektiv. Som t.ex. det här med ett metalband från vackert soliga Portugal. Vid en första anblick kan det tyckas lite märkligt, nästan en aning motsägelsefullt med ett goth metal band från dessa trakter.
Men, det finns en fullkomligt logisk koppling mellan Moonspells drivna, pompösa och otroligt mörka musik och bandets geografiska ursprung. Den portugisiska folkmusiken fadon härstammar från det koloniala Portugal, musik som skrevs och framfördes med en innerlighet och sorg på Lissabons hamnkrogar och har färgat hela nationen med ett vemodigt skimmer. Steget därifrån till gothen är således inte alls långt. 1974 föll diktaturen i landet, och försenade på så vis utvecklingen av den hårdare rocken och metalen, vilken dock kom att explodera och bädda för de framgångar Moonspell har uppnått i hemlandet.
Det internationella genombrottet fick bandet efter flitigt turnerande som support till bland andra Cradle of Filth, Cannibal Corpse och framför allt Typ O Negative.
Under våren 2012 släpper Napalm Records Moonspells nya album Alpha Noir, bandets tionde fullängdare i ordningen.

Municipal Waste [US]

Om inte Municipal Waste varit ett av våra bästa crossoverband vore det inte alls en omöjlighet att de hade gjort sig kända som komiker. Deras låtar är ofta orsak till okontrollerade fnissattacker, och de besitter en oerhörd talang i att vrida iaktagelser av absurda händelser eller fenomen ett extra varv och ur det skapa något meningsfullt.

De har dock valt att dedikera sina liv åt att upprätthålla 1980-talets crossoverscen, och det är deras oförutsägbara uppsluppenhet i sina förhållandevis korta sånger som har lett till att Municipal Waste nu kan skörda frukterna av sitt hårda arbete.
När de knöts till Nuclear Blast 2011, hade de redan visat sig som die-hard road warriors som utan problem kunde turnera och spela med band utanför sin egen genre. På så vis har de mött och fångat upp fans av metall, punk och hardcore, och skaran bara fortsätter att växa för varje ny platta.

Municipal Waste är glödheta i år då de släpper sitt femte album The Fatal Feast i april månad, en platta som redan har hyllats av Decibel magazine och beskrivs som ”an interstellar thrashterpiece”.
Rutinerade och väl förberedda som få andra lämnar de inget åt slumpen, vanligtvis brukar de turnera med sitt eget PA-system! Det slipper de dock när de i sommar beger sig hemifrån Richmond i Virginia för att ta sig till Gävle och Getaway Rock Festival, vi är mycket glada att lyckats locka hit dem!

Mustasch [S]

2012 kunde inte ha börjat mycket bättre för Mustasch. När de i februari släppte sitt åttonde studioalbum Sounds like hell, looks like heaven sålde det guld redan den första veckan. Det är en imponerande prestation av ett hårdrocksband som konsekvent vägrar att gå fot i de kommersiella musik- och mediebolagens koppel. Och möjligen är det just därför Ralf Gyllenhammar älskas så av de castingansvariga för de största familjeprogrammen i mediebruset, hans totala oberäknelighet och humor gör honom till något av en dröm att ha med i vilken talkshow som helst.
Musikaliskt har det under bandets dryga 10 år långa karriär aldrig varit något tvivel om vad Mustasch gillar och gör allra bäst. Det handlar om rakarörochsnabbapuckar-rock designad för din utflyttningsfest, den där du fullständigt ger blanka fan i om huset står kvar när du dagen efter vrider om nyckeln i låset, vänder på klacken en sista gång för att aldrig mer återvända. Den fanns där redan på debuten The True Sound Of The New West likväl som på det stora genombrottet med Double Nature, och den finns på Sounds like hell, looks like heaven, stabilare och starkare än någonsin tidigare. Det är också den känslan som Mustasch förmedlar vid sina gig, och en stark bidragande orsak till bandets omåttliga popularitet. Musiken har en svintung, allt eller inget-mentalitet som är omöjlig att värja sig från.
Det vore fel och orättvist att kalla det enkel rock ‘n’ roll, det enkla handlar här mer om att undvika komplicerade omvägar och istället gå på attack direkt. Varför krångla till något som kan sägas med en käftsmäll?

Nationalteaterns Rockorkester [S]

Vi skulle vilja kalla Nationalteaterns Rockorkester för Sveriges mesta rockband. Det är inte dåligt för ett gäng ungdomar som endast tänkte sig förändra världen med teater.
Det var så det hela började i Lund 1967, att vi idag 45 år senare skulle spela luftgitarr och skråla med i deras sånger fanns nog inte ens i de inblandades vildaste fantasier.
Få svenska band har delat landet i två skilda läger, de som älskar dem och de som hatar dem. Nationalteaterns tydliga politiska ställningstagande för de svagaste i samhället har vunnit många sympatisörer som hyllat deras texter, samtidigt som de varit en spetsig, skitig nagel i ögat på det besuttna Sverige. Därav det mesta rockbandet- mest älskade och hatade.
För dagens unga är det med sina odödliga klassiker Livet är en fest, Bängen Trålar, Barn av sin tid, Speedy Gonzales och så vidare som namnet Nationalteatern förknippas med. När det begav sig under 1970-talet blev bandet den naturliga länken mellan proggrörelsen och punken, vilket i förlängningen innebar att Nationalteatern genom just punken fick inflytande på den svenska hardcorescenen in i våra dagar.

Nightwish [FI]

När italienaren Claudio Monteverdis 1608 satte upp Monteverdis opera Arianna kan vi förmoda att han inte kunde förutse att Nightwish sådär 400 år senare skulle nå enorma framgångar med sin fusion av symfonisk metal och just opera. Det som vid första intrycket kan tyckas vara en omöjlig kombination har dock visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utveckla den melodiösa, symfoniska metalgenren och föra den vidare på tidigare otrampade vägar.

Under sin 15-åriga karriär har bandet släppt ifrån sig 6 album, och på framförallt de senare albumen Once och Dark Passion Play har bandet lagt i en tyngre metalväxel vilket bara ökat deras popularitet. Förväntningarna på den kommande sjunde plattan Imaginaerum som släpps inom kort är minst sagt stora.

Obituary [US]

Vi kan inte annat än älska Obituary. Bandet från Tampa har varit med enda sedan 1984, och var en dominerande och viktig del i det pussel som byggde upp hela death metalgenren under det tidiga 90-talet. När deras första skiva Slowly We Rot släpptes 1989 spreds snabbt ryktet om ett nytt band som sprängde de dåvarande musikaliska gränserna. Från att ha varit en angelägenhet för de lokala doom och deathfansen längs den soldränkta Floridakusten annekterade Obituary snabbt nya territorier, och framstår idag med rätta som ett av de allra största death metalbanden. Som innovatörer var deras tempoväxlingar unika och utmanande, det här var trots allt under en tidsperiod när speedmetal var som störst. Med sina nedstämda gitarrer som fick hertzmätare att börja brinna låg de långsammare partierna som en glödande botten genom låtarna, en glöd som de frenetiska dubbelkaggarna smattrar över i tempohöjningarna. Men, det var John Tardys sång som var den perfekta ingrediensen i den Savina-habañeronkryddade helvetessoppan. Tardys sjöng som hin håle själv, hans growl i kombination med sina bandkamraters musik var som skapta för att skrämma slag på världen.
Framgångarna fortsatte i rask takt med albumen Cause Of Death och The End Complete, och medan andra band plockade upp så mycket de kunde från Obituary och adderade smink och annan utstyrsel, fortsatte Tardy och gänget med att koncentrera sig på musiken. Vi har väntat på en uppföljare till 2009 års Darkest Day, och inte nog med att den är schemalagd för release under våren, vi kommer dessutom bli krossade av bandet live på Getaway i sommar.
Som vi längtar.

Raised Fist [S]

Har ditt band valt namn efter en textrad ur en låt av Rage Against The Machine förpliktigar det att leverera. Luleåkvintetten vet det med, och det har från den första Epn You’re Not Like Me
från 1994 heller aldrig varit någon tvekan kring att leveransen alltid håller högsta klass och kommer på utsatt tid.
Med ett tydligt musikaliskt avstamp i en klassisk hardcore infiltrerar Raised Fist sina låtar med metal och den passion och ilska som vanligtvis annars brukar återfinnas inom den mer politiska punken. Synergieffekten av dessa skilda byggstenar förvandlar Raised Fist till en knytnäve som går igenom pansarplåt, det är en direkt och explosionsartad urkraft som kommer till sin rätt allra bäst live.
Till skillnad från många andra band med liknande intentioner med sin musik så har Raised Fist, mot alla odds, också lyckats att slå igenom och nå ut till en publik som annars backar för musik hårdare än valfri melodifestivalvinnare. Det har inte skett över en natt, men med sina fem fullängdare i ryggen har bandet genom ett intensivt turnerande runt jordens alla hörn byggt upp en stor och lojal following, en bedrift vi välvilligt applåderar.
Med bandets senaste album Veil Of Ignorance fortsätter Raised Fist imponera stort, det är som alltid brutalt hårt, men för varje nytt album tycks även Alexander Hagmans texter nå djupare in i oss som betraktare, som om han för varje dag kommer oss lite närmre.
Det är med ett stort leende på våra läppar som vi väntar in sommarens spelning hos oss, om du hör till de som fortfarande inte har upplevt Raised Fist live så lämnar vi 100% röjgaranti.

Raubtier [S]

Det brukar heta att världens farligaste rovdjur är människan. Att det handlar om tre killar från Haparanda har däremot varit mindre känt, till nu. Raubtier har på relativt kort tid etablerat sig som ett av Sveriges i särklass tyngsta band i korsningen mellan industri och metal. De har fått vänja sig vid att föras fram som Svea Rikes svar på Rammstein, en jämförelse som faller platt så snart respektive bands texter analyseras. Där tyskarna framstår som skojigt underhållande väljer Raubtier istället glädjande nog möjligheten att leverera en avgrundsdjup samhällskritik som få andra artister idag varken har mod eller förmåga till.

Red Fang [US]

Att band som spelar heavy metal inte nödvändigtvis måste vara grundade någon gång innan 1980 för att förstå helheten med soundet och attityden är Red Fang ett ypperligt exempel på. Portlandkvartetten besitter även en annan viktig, och ibland förbisedd egenskap, nämligen humor. Betvivlar någon detta är det bara att kolla in bandets videos till t.ex. Prehistoric Dog, Wires eller Hank Is Dead.
Bandet bildades 2005, och medlemmarna beslutade sig från start att de skulle lämna det avancerade och komplicerade därhän, Lance Chess förklarar att de ville göra hårdrock som ”appeals to both the thinking and the banging head”.
Exakt ett år efter sitt första gig agerade de öppningsakt åt The Melvins, och det finns definitivt ett släktskap banden emellan. Musikaliskt befinner sig Red Fang nämligen i samma trakter som The Melvins, Hot Snake och Queens of The Stoneage, med influenser från de gamla trotjänarna som Black Sabbath, Slayer och The Melvins.
Med fjolårets Murder the Mountains, bandets andra platta i ordningen, tar Red Fang på ett smart och humoristiskt vis itu med sin avsky mot modebranschen och den ytlighet som den föder. Någonstans känns det också helt logiskt att det just är Red Fang som ger modehusen fingret, de är så coola i sin stil och säkra med sin musik att de inte behöver draperas in i ett rätt skuret tygstycke för att vi ska vilja headbanga till deras låtar.

Rosetta [US]

Metal-astronauterna i Rosetta har befunnit sig på en lång rymdfärd sedan 2003, då den mäktiga debuten The Galilean Satellites släpptes på Translation Records. Albumet fick mycket uppmärksamhet i undergroundkretsar, och tidigt fick bandet se sig jämföras med storheter som Isis, Cult of Luna och Neurosis. Det var också från Neurosis sidoprojekt Tribes of Neurot som Rosetta hämtade inspiration från för att göra The Galilean Satellites till ett dubbelalbum, där bägge plattorna kan spelas parallellt med varandra på samma vis som Neurosis Times of Grace och Tribes of Neurots Grace är tänkta att komplettera varandra.

Kvartetten från Philadelphia har därefter för varje skivsläpp fortsatt att leverera en närmast hypnotisk metal, en filmisk ljudbild som öppnar upp en magisk och obegränsad värld för lyssnaren.

Med den tredje fullängdaren A Determinism of Morality från 2010 sprängde sig Rosetta upp ur underjorden, musikjournalisterna och fansen stod så enade kring bandets unika soundtrack till apokalypsen. Med låtar som Je N’en Connais Pas La Fin och titelspåret A Determinism of Morality utvecklar bandet sin fascination för den stora tomheten i världsrymden, och lyfter ett existentiellt tema som löper rakt igenom människans historia- den ständiga frågan kring livets och därmed alltings mening.

Satyricon [N]

Tyngre och bättre black metal än den som kommer paketerad från Satyricon går inte att uppbringa på den här sidan av 2000-talet. När Satyr släpper loss sin brinnande röst och Frost trampar igång kaggarna finns det inget annat band som kommer upp i samma kvalitetsnivå.
Sedan debuten Dark Medieval Times från 1993 har Satyricon dominerat och format utvecklingen av genren, och deras musik stannar inte vid att enbart byggas på hårdhet och hög volym, det är med skarpa kontraster ett växelspel byggs upp som gör dem så innovativa och ständigt intressanta.
Senaste albumet The Age of Nero släpptes 2008, och är redan att betrakta som en solid klassiker. Oavsett om du hör till dem som vill höra Dark Medieval Times eller Black Crow On A Tombstone dundrandes ut i Gävlenatten så bör du ta tillfället i akt att bevittna ett makalöst band, Getaway Rock bjuder nämligen på Satyricons enda festivalgig i Sverige i sommar.

Saxon [UK]

I sommar landar örnen i Gävle, och vi välkomnar ett av de mest klassiska heavy metal-banden genom hårdrockens långa historia; Saxon!
Med en lång och svårslagen rad av mästerliga album och låtar att välja mellan, kommer Saxon garanterat att hålla hov på Getaway Rock Festival. Hela 33 år har gått sedan debuten, och under de åren har Biff Byford och hans gäng lämnat ett outplånligt arv till mänskligheten, flera obligatoriska album i varje hårdrocksälskares samling och naturligtvis- sina oförglömliga konserter.
Under det tidiga 80-talet dominerade Saxon tillsammans med Iron Maiden och Judas Priest metalscenen, och 1984 släpptes deras genom karriären mest sålda album, Crusader, som hamnade i över 2 miljoner hem världen över.
Det som dock verkligen bevisar varför Barnsleygrabbarna hör hemma bland de få riktigt stora banden är när de så sent som ifjol kramade ur sig ett av 2011 års bästa plattor, Call To Arms, som med låtar som Mists of Avalon och Chasing The Bullet imponerade stort på både äldre och nytillkomna fans. På flera plan är Call To Arms en tillbakagång till det sound som utmärkte bandets tidiga år, men utan att bli nostalgiska eller sentimentala.
Saxon är fortfarande, med sitt 19:e album i ryggen, ett fantastiskt band att räkna med!

Skindred [UK]

Ur resterna av det upplösta ragga-punkiga Dubwar skapades Skindred 1998. För Benji Webbe var Skindred en ny arena att leva ut sin besatthet av Elvis, ett sammanhang där allt var möjligt, där skilda världar kunde mötas och frodas på ett konstruktivt sätt. I dag, 14 år senare, står Skindred helt ohotade på sin tron. Det finns inget band som så framgångsrikt plockar väl valda delar ur punk, metal, reggae och elektronisk dansmusik, och som så fulländat tvinnar ihop delarna till en fullkomlig explosion som, ärligt, bara måste upplevas live!
Med rötterna i Newport, Wales, en stad med hög arbetslöshet, stora ekonomiska och sociala skillnader får mixen av de olika kulturer och genrer som samsas inom Skindreds grepp en djupare innebörd. Vi pratar trots allt om nationen som under en och samma period gav oss Judas Priest, Motörhead och The Specials, tre band som förenas, ompaketeras och levereras på en dignande silverbricka av Webbe och hans mannar för oss att roffa åt oss av.

Suicidal Tendencies [US]

Klassiska Suicidal Tendencies är ett unikt band när det kommer till deras fans. De har under sin långa karriär avverkat, återupplivat och sedan sprängt sönder gränserna för vad vi trodde var möjligt med hardcoregenren. Genom dessa svängningar har de längs med resan hela tiden attraherat nya fans, och idag 31 år sedan starten har de en lika lojal skara människor inom skateboardkulturen som inom trashmetalgenren.
Med den självbetitlade debuten 1983 fyllde de ett tomrum i det då rådande musikklimatet, det var en oresonlig, snabb och stenhård hardcore som blåste mattan av de dåvarande andra banden. De fann sig snabbt bli soundtracket till löst sammansatta skateboardtävlingar runt om i Kalifornien, och har därefter varit enormt betydelsefulla i framväxten och utvecklingen av skatepunken. Samtidigt var det många metalheads som fascinerades av både musikens aggresivitet och texternas hotfullhet, Suicidal Tendencies var ändå 15 år före hiphopgruppen Non Phixion med att skjuta Ronald Reagan i en låt!
Men det var framförallt bandets följande album Join The Army, How Will I Laugh Tomorrow When I Can’t Even Smile Today och av många ansedd som bandets bästa- Lights…Camera…Revolution! som metalfansen verkligen fick valuta för sin väntan och tro på Suicidal Tendencies. De levererade en musikalisk crossover mellan hardcore och metal där den senare fick alltmer utrymme, det var plötsligt längre låtar, bättre produktioner och betydligt mer komplexa arrangemang och solon.

The Black Dahlia Murder [US]

Vi har glädjen att presentera Detroits deathmetalstoltheter The Black Dahlia Murder till Getaway Rock! Det finns de som anser att bandet mer lämpligt placeras inom metalcoregenren, mest beroende på de utflykter The Black Dahlia Murder tillät sig på 2009 års platta Deflorate, men enligt grabbarna i bandet själva är det melodisk dödsmetall vi kommer att bli bjudna på till sommaren.

Efter fjolårets succé med den monumentalt tunga Ritual, där Shannon Lucas baskaggar misshandlas till oigenkännlighet medan riff av glödande magma samsas med Brian Strnads gruvhålsdjupa growl har The Black Dahlia Murder sedan starten varit ett band vi haft på önskelistan till Getaway.
Att se det här gänget live är som att frivilligt ställa sig under ett Herculesplan vid take off, eller att ensam försöka stoppa en hjord skenande elefanter. Ja- ni förstår att det kommer bli precis så som vi vill ha det; tungt, stenhårt och- högt.

Triggerfinger [BE]

Dressed to kill? Det råder ingen tvekan om att Ruben Block, Mario Goosens och Paul Van Bruystegem kniper hem titeln ”most sharpdressed band in hard rock”, om det funnits en sådan vill säga. Belgarna bör naturligtvis främst uppmärksammas för sitt fantastiskt kompromisslösa vis att skapa den mest svängiga rockmusiken sedan Robert Johnson sålde sin själ till djävulen. Influenser och referenser haglar för varje enskild låt, och med senaste skivan All This Dancin’ Around når deras nyfikna lekfullhet nya höjder. Rockabilly, stoner, electronica- det som i slutändan håller ihop bandet och hindrar dem från att uppfattas som spretiga är det skitiga groovet och bandets särpräglade melodikänsla.
Det bästa substitutet till en allvarlig Queens Of The Stoneage-abstinens, Ruben Blocks sångstil påminner en hel del om den otrolige Josh Homme. The Loudest band in Antwerpen kommer skruva upp volymen till 11 även på Getaway Rock.

Warbringer [US]

I rakt nedstigande led från Slayer, Exodus och Anthrax har Warbringer äntrat världen med sin övertygande kärlek till metal.
På relativt kort tid har de lyckats bygga upp ett rykte om sig som true to the game, och 2011 års Worlds Torn Asunder som producerades av Steve Evetts (The Dillinger Escape Plan, Symphony X, Sepultura)imponerade stort. Musikaliskt har bandet alltid haft en grund i sina hjältars album som de vuxit upp med, men de lyckas ändå tillföra ett eget sound som bryter ny mark.
Med i genomsnitt 300 gig om året sedan 2008 och debuten War Without End, så är det ingen överdrift att påstå att vi i Warbringer har ett bisarrt tight liveband. Det omfattande turnerandet har även fungerat som ett nutida korståg, efter var stad Warbringer lämnar så har de också lämnat nyfrälsta fans efter sig.
Vi kan också kollektivt passa på att sträcka lite extra på oss när Warbringer besöker oss i sommar, bandet är nämligen ett stort fan av vårat egna Ghost!

Weedeater [US]

Weedeaters sångare Dave Collins har en sönderskjuten tå att tacka för en av låtarna på bandets senaste album Jason…The Dragon. Eller mer korrekt har Palms and Opium, sången ifråga, Dave Collins att tacka för att han sköt sig själv i foten med ett handvapen. Utan den incidenten, och framförallt de smärtstillande tabletterna som åtföljdes hade den här Meat Puppetsdoftande låten aldrig kunnat skrivits.
Trion från Wilmington på den amerikanske sydostkusten har med sina två senaste album, God Luck and Good Speed och Jason… The Dragon- bägge producerade av ingen mindre än Steve Albini, tagit ett rejält kliv uppåt och framåt inom sludge metalgenren. Collins är långt ifrån någon lyckosökande nybörjare, med sitt tidigare band Buzzoven var han tillsammans med New Orleanslegenderna Eyehategod de två främsta och mest pådrivande i den tidiga sludgens framväxt. Och det är där han har fortsatt, med Weedeaters samtliga fyra album har han nyanserat bandets analoga sound med en tyngd och ett sväng som i rakt nedstigande led härstammar från Black Sabbath och Led Zeppelin.
Tillsammans med Red Fang kommer Weedeater hålla hov på Getaway Rock, bägge banden har enligt rykten en tendens att utveckla sina gig till en blandning av konsert, stand-up och freakshow.

Yngwie Malmsteen [S]

Det råder ingen som helst tvekan om att Yngwie Malmsteen är Sveriges genom tiderna mest storslagne och mest framgångsrika gitarrist, alla jämförelser bleknar så snart de ställs på prov mot virtuosen från Stockholm.
Rankad flera gånger om som en av världens bästa gitarrister har han haft en enorm betydelse för den neoklassiska metalen, och hans stjärnstatus har sedan mitten av 1980-talet hållit sig på en konstant hög nivå, ett faktum som genom åren hjälpt till att forma myten om Yngwie som en extravagant lyxlirare med en förkärlek till livets goda ting.
Med en bakgrund i banden Steeler och Alcatrazz var det många som fick upp ögonen för Yngwies tekniska färdigheter redan innan han gick solo med sitt Rising Force. Problemet för Malmsteen var att han inte fungerade som en medlem i ett band, han var redan då den självklare stjärnan och blickpunkten för publikens ögon.
Showen var, och är, viktig för Yngwie Malmsteen, vilket vi som besöker hans konserter kan vara tacksamma över. Han värdesätter och utvecklar de klassiska hårdrocksattributen, och lika mycket som han förbluffar med sitt gitarrspel vill han få oss att tappa hakan med sin scenshow.
Det är alltför sällan vi får se Malmsteen här hemma i Sverige numera, spelningen på Getaway Rock Festival är hans enda gig på hemmaplan i sommar.